265
— Tala om vad?
— Att du fått lust att resa från Ljungheda.
Under samtalet om sparbanksboken och häxan hade jag som ett fartyg i en slussbassäng burits på min egen vredes flöden, så att jag kom allt närmre den ythöjd, varifrån jag fritt kunde segla ut ur Ljungheda på nya, vida vatten. Men nu var jag icke ond mer, och medan min vredes vatten rann bort, sjönk jag allt djupare igen och vägen ut var återigen stängd, tyckte jag. Men fördenskull borde då inte Georg stå där så sträng och hotfull framför mig. Hur självfallet hade inte han talat om att resa och fortsätta sina studier! Han borde kanske ha förstått, att jag kunde längta efter mitt yrke igen, ja ha rätt att undersöka vad det var för möjlighet till arbete som bjöds mig. Vad man däremot kanske inte kunde begära, att han skulle förstå var, att jag kände en sådan stark längtan att träffa polismästarens fru i Malmö och andra friska, levande, riktiga människor.
— Käre Georg, sade jag, vad gör det, om jag reser för en fyra, fem dar, kanske en vecka på sin höjd?
— Varför frågar du mig om det, sade han, du gör ju ändå bara det du har lust till.
Vid detta ovänliga svar förhärdade jag mitt hjärta. Han kunde ju ha ingivit mig den största lust att stanna, om han verkligen velat. Att han inte kunde begripa för resten, att man är aldrig
