för min barmhärtighet och märkte nu hur hungrig, hur intill döden trött jag var. Nu skulle jag äta och sen vila.
Georg hade hastigt druckit ur sin tekopp och reste sig med den förklaringen, att hans del i denna uppbyggliga och bibliska historia var att se efter, att inte människan låg och dog däruppe.
Helena skickade mig med honom, utan förbarmande. — Bed jungfrun åtminstone att min mat får stå, sade jag och kunde inte begripa, varför Elias smålog så menande, då jag sade detta.
I det ögonblick, då jag öppnade dörren till förstugan, hördes ett förskräckelsens skrik däruppe från rummet. Vi började springa, hjärtat före, jag efter, och hunno upp Georg i övre förstugan. — Nu dör hon, skynda dig!
Han svarade icke men störtade genom stora salen och in i mitt rum.
Den namnlösa låg i hysterisk gråt, och jag mötte en blick, vild av skrämsel.
Jag skyndade fram och tog henne rent instinktivt upp till mig som ett barn.
— Vad är det? vad har hänt?
Ur kakelugnsvrån svarade en ödmjuk röst: — Ja se jag rådde inte, kan veta, doktorn, för frun skicka själv upp me me maten, och ja ge då så tyst som en brugum i bara strömpföterna.
Jag vände mig om. I vrån, inkrupen så långt
