282
Nej, det står endast, tacksam om professorn kommer fortast möjligt. Och ändå är det en, visserligen ung, kollega till mig, som telegraferar.
— Måtte det bara inte denna gång kosta patienten livet, att han telegraferat så ofullständigt, sade jag för att säga något.
— Nej, det gör det inte, svarade professorn, som jag nu kallade honom, och jag tänkte: han är ändå säker på sig själv. Men jag hade bedömt honom orätt, ty han tillade: Jag fruktar nämligen, att jag alls ingenting kan göra. Ja, det är en sorglig historia, att stå hjälplös, särskilt när det gäller en ung människa.
Och när han sagt detta, föll skalet från telegrammet och dess kärna låg klar för mig, åtminstone trodde jag så i detta ögonblick, ehuru det sedan visat sig att jag på en punkt gissade fel.
Bitte, ihm keine Geschichten zu erzählen! Det gällde verkligen honom mittemot! Ihm var helt enkelt den ofta omtalade specialisten, som nu var på väg till Eva. Och vad jag inte skulle få tala om, när vi träffades vid stationen och åkte i samma släde, det var naturligtvis Evas historia. Men då var det ju mening i telegrammet, och då var inte Georg tokig bliven, gudskelov och pris. Jag skulle visst inte berätta något om Eva, det hade de inte behövt telegrafera för. Nu var det ju lätt förklarligt, att Ihms intresse blivit väckt, då han hörde mitt namn, som också var hans lärjunge Georg Ljungheds.
