285
råder hans starka medvetenhet och intresse av personen i fråga.
— Jag är Georgs faster, sade jag då. Fröken Ljunghed. Vi får sällskap ända fram till prästgården. Hur är det med patienten? Jag har varit bortrest några dar, och visste inte om att professorn var tillkallad.
Men han visste ju icke mycket nytt. Han kunde icke säga vad det var som gjorde, att han blivit ombedd att komma just nu. Georgs telegram hade, som han förut sagt mig, varit föga upplysande. Kanske kunde jag i stället säga honom, vad jag trodde om lämpligheten av att förflytta den sjuka till hans klinik?
Överhuvud hade Ihm mycket att fråga om, nu sedan vi båda voro avslöjade. Han ville veta hur det hängde ihop med Georg. — Jag fäste mig vid pojken, sade han, då jag hade honom med mig på min studieresa i Tyskland. Och så har jag ju ett visst ansvar för honom, därför att jag lämnade honom kvar i Koblenz, ifall det nu var den tiden som tog knäcken på honom. Han kom helt enkelt aldrig tillbaks i höstas. Vad tror fröken om den saken?
— Jag tror nog att professorns förmodan är riktig, sade jag försiktigt.
— Han har alltså inte anförtrott er vad som hände därute?
Stackars Georg, jag tänkte på hans ofrivilliga förtroenden under anfallen.
