286
— Endast antydningsvis, sade jag.
— Så mycket kanske, att ni vet, att det var en kvinna.
— Ja, det vet jag. Mitt hjärta slog häftigt. Tänk om jag nu skulle få veta detta, som han själv endast berättat för Eva! Men kanske borde jag inte ta emot professorns förtroende. Och ändå kunde jag inte förmå mig att avbryta Ihm, när han nu började berätta:
— Det är allvarsamma saker, när lite äldre kvinnor beslutar sig för en pojke, i synnerhet en av Ljungheds läggning. Den här hade förlorat två män i kriget och så gett sig till sjuksköterska. En ståtlig, grann kvinna, hon hette till på köpet syster Brunhilde. Rimligt nog, så ville hon inte ha sin tredje man bland dem som måste ut igen från sjukhuset. Hon tog därför först ut en invalid, en ryggmärgsskadad … men detta vet ni förut? Han måtte ha märkt att jag ryckte till, då han talade om den ryggmärgsskadade.
— Nej, försäkrade jag, jag blev blott lite häpen över att ett ryggmärgsfall kunde tas ut så, jag har själv masserat åtskilliga.
— Ja, och ändå var det inte allt. Men mannen hade dessutom de förfärligaste vanvårdssår från frontsjukhuset, som aldrig läktes.
— Aldrig?
— Intill att syster Brunhilde tog sig an dem. Hur hon bar sig åt, visste knappt läkarna att förklara, men hon lyckades. När hon sen var
