291
heda alls icke ett val mellan livets och dödens tjänst. Då var det samma befattning, förenade oskiljaktigt som klockar- och organisttjänsten i Ljungheda. Och om världen överallt var skådeplatsen för samma drama, då behövde jag ju inte tro att jag behövde resa från Ljungheda, jag kunde stanna så länge där var något att göra för mig.
Det var väl ändå rätt besynnerligt att jag skulle möta Ihm just i detta ögonblick av mitt liv.
Vi sade ingenting mera under färden. Blåsten kastade sig mot släden, så snart man kom ut ur skogen, så att man fick illusionen att man arbetade sig egenhändigt fram genom dess motstånd, ehuru det endast var hästarna som arbetade.
Då vi äntligen kommo fram, stod Georg på
trappan och lyfte en stallykta över sitt huvud
för att lysa sig och oss. Äter igenkände jag det
spända, darrande uttryck, som han haft den vecka,
då han gick och väntade på att Evas underverk
skulle befästas men ännu bävade, att han kunde
ha bedragit sig.
Det var då besynnerligt, tänkte jag, man skulle tro, att han är oerhört rädd för professorns utlåtande om Eva. Men han har ju sagt mig många gånger, att han är fullkomligt på det klara med att hennes fall är hopplöst. Eller har han ändå till slut dolt ett hopp i sitt hjärta, som han icke velat erkänna? Drömt att hon skulle bli frisk?
