292
Hans första ord till mig var: — Hon ser knappast längre. Med ett hugg i bröstet skyndade jag förbi honom upp, medan han ägnade sig åt professorn, som hälsade på honom med en röst, som var riktigt faderlig.
Då hon sträckte sina smala armar mot mig — och genast lät dem falla igen — bannade jag mig för dessa sex dagar, för varje onödigt ord och varje onödig oro som de kostat henne.
— Jag ser dig icke, sade hon och föll i gråt.
— Det är så mörkt.
Hon skakade på huvudet, snyftande.
— Det är icke därför.
Då hon lugnat sig litet, bad hon mig sätta mig bakom henne i sängen som ryggstöd. Jag gjorde som hon bad mig och önskade i detta ögonblick, att jag haft kvar all min forna osunda fetma för hennes magra, värkande kropp att luta sig mot.
— Det är rysligt, sade hon, medan tårarna runno ner efter kinder och hals, att jag ska börja med läkare nu igen. Men det måste ske. Lova att sitta kvar så här, då han kommer?
— Ja, om jag får.
— Nej, du skall lova ovillkorligt, sade hon otåligt. Du förstår, men detta är en hemlighet, det är inte för min skull jag bett honom komma, men för Georgs.
— Har han haft anfall då igen? frågade jag. Jag hade liksom avskrivit oron för Georg, sedan Niklas hann fram till himlen.