Då Georg kom in, försökte hon krypa bakom mig, vilket inte var svårt, så väldig som jag är och så liten hon.
— Jag är läkare, sade Georg inte utan en viss värdighet.
— Men jag tål inga läkare i mitt rum om kvällarna, förklarade hon med oväntad bestämdhet.
Då Georg tecknade åt mig att komma, så att han fick tala med mig, klängde hon sig fast och ville inte släppa. Jag måste göra mig lös mot hennes vilja.
Vi överlade viskande om vad hon borde ha att sova på.
— Har du någon aning om vad hon har för sjukdom, frågade jag. — Ja, sade han. Han tog upp en penna och skrev två ord på baksidan av den lilla pulverpåsen. Så gick han.
Då vi blivit ensamma, försökte jag tala med flickan och försäkrade henne, att hon kommit i goda människors händer till sist. Jag tror inte hon hörde hälften av vad jag sade för att lugna och trösta, men min stämma vyssjade in henne i en slags domning, och med mina händer spann jag in henne i en puppa av ro. Hon upphörde att darra, de plötsliga häftiga nervryckningarna återkommo alltmera sällan. Så småningom gled hon in i dvala och från dvala i sömn.
Jag hade hört någon gå och pyssla utanför i stora salen, nu öppnade jag försiktigt dörren ditut. Min tallrik stod på bordet, och en ny säng var
