293
— Nej, men därmed är inte allting bra. Ts, kommer de?
Professorn, Elias och Georg dånade tillsammans uppför trappan, så frågan borde varit överflödig. Hade även hörseln börjat svika? Eller var hon så långt borta att allt blev avlägset ändå?
Jag lugnade henne med att det skulle dröja ännu något, innan de komme hit in. Och så försökte jag försona henne med professorn, som var en klok herre, sade jag.
— Ja, det är väl det Georg vet efter han är så rädd för honom, sade Eva.
— Det är man då man älskar någon, sade jag. Då är man så eländigt rädd. Det får du inte förtänka honom.
— Nej, det är alls inte så, sade hon och gled förbi denna min första antydan om förhållandet dem emellan. Det är inte domen över mig han är rädd för, den har vi ju vetat så länge. Nej, det är domen över honom själv. Ack, jag vet precis hur rädd han är just nu. Jag vet att han ser ner i golvet, ja, knappt törs låta höra sin röst. För han fruktar att allt ska förråda honom. Du kan inte tänka dig vilken strid att få honom skicka av telegrammet. Jag fick ju inte låtsa om varför. Jag sade att det var för att jag blivit blind. Nej vad nu, går du?
Det var i rummet en lukt av död, som jag skulle vilja vädra ut, om det var möjligt, innan
