295
Det var en het strid. De ledo båda därav. Jag avbröt den med att säga att det inte gick an att låta professorn vänta. I det ögonblick Georg var ute för att hämta honom, viskade Eva till mig: — Då får du tala vid honom om Georg.
— Det vill jag inte.
— Be honom ta reda på av Georg själv hur han har det.
Nu kom professorn. Hans första ord var att be mig tända lampan. Vi hade bara haft brasa och ett stearinljus.
Ovillkorligen gjorde jag en rörelse för att efter komma hans önskan, men Eva sade:
— Jag kan inte undvara Rakel bakom mig. Skulle vi inte få be professorn tända själv.
— Jag ska tända, sade Georg.
Eva hade icke förstått, att han likväl följt med professorn in trots hennes bön att han skulle bli utanför.
— Ja, tänd då, Georg, sade hon med en suck. Men hon vände icke huvudet åt Georg eller professorn utan satt orörlig i mina armar.
Georg ordnade med lampan, sköt fram en stol åt professorn och drog sig tillbaka i kakelugnsvrån. Men han lämnade icke rummet. Professorn var alls inte ond över att hon bett honom tända lampan själv. Han tog vänligt hennes hand och gjorde några frågor, dem mest jag besvarade. Georg sade ingenting, utom då
