296
professorn direkt vände sig till honom med en fråga.
Eva tycktes frånvarande, likgiltig för det hela, trött.
När professorn slutat sina frågor, började han göra några föreskrifter om åtgärder för patientens lisa och bekvämlighet. Han låtsade icke ens föreskriva några botemedel. Men emedan jag undrade, om inte Eva med all sin likgiltighet och vårdslöshet dock låg och väntade därpå, började jag ta upp symtomen igen. Hjärtat till exempel?
— Ja, tog professorn upp, hur är det med hjärtat? Vill ni ha någon medicin?
— Å, vi förspiller tiden med detta, sade Eva bittert. Professorn kan ju ändå ingenting göra.
— Åjo, sade professorn vänligt. Så dålig läkare är jag inte. Jag kan göra rätt mycket för er. Det finns så mycket sköna saker man kan ge den som är sjuk.
— Professorn kan ändå inte ge mig något stärkande?
— Jo, sade han efter ett ögonblicks tvekan, d-det kan jag.
— Nu talar inte professorn sanning, sade Eva med den döendes djärvhet.
Vid dessa ord lämnade Georg rummet.
Jag viskade i Evas öra: — Nu gick Georg.
Då rätade hon upp sig ur sin hopsjunkna ställning.
