297
— Flytta sig lite närmare, är professorn snäll, bad hon. Man gjorde så.
— Det är inte egentligen för min skull jag bett professorn komma, viskade hon. Utan för hans. Professorn måste tala vid honom och få honom att öppna sitt hjärta helt och hållet. Det är nödvändigt. Fast han kommer att göra motstånd, för han törs inte. Professorn ska lova att inte släppa honom, förrän professorn har hela hans hemlighet.
— Jag hade inte helier tänkt att släppa honom förr, sade professorn.
— Tack, sade Eva, det — var — bra — och hon slappnade av i mina armar, alldeles såsom den gången i järnvägskupén. Handskas varl — hon förmådde icke mera.
Jag ropade på Georg, men han svarade icke, han hade tydligen försvunnit utom hörhåll. Så fingo professorn och jag hjälpas åt med henne.
Hon mumlade något med sin mun mot min kind. Jag tyckte det lät som: i kväll måste han göra det.
— Ja, ja, sade jag, i kväll.
Jag vågade knappast somna denna natt. Först långt fram på natten slumrade jag till. Men det sista jag hörde var den gamle och den unge mannens röster därinne från Georgs rum.
