302
svårare och svårare för henne att se främmande människor.
Enfaldigt nog kanske, ansåg jag mig böra be om någon slags ursäkt eller åtminstone söka förklara Evas uppförande mot honom, som shockerat mig.
Men han skrattade åt mig.
— Vet fröken Ljunghed vad, sade han, gör sig inga onödiga bekymmer. Det här besöket har nog haft sin nytta med sig i alla fall.
— Ja, naturligtvis, professorn, sade jag, och vi kan inte vara nog tacksamma, det försäkrar …
— Seså, jag menar nytta för mig. Man träffar inte var dag en liten hjälte.
Gamla frun, Georg och jag följde honom ut och togo avsked, när han steg i herrgårdssläden. Elias hade låtit ursäkta sig med läsbarnen, något som ju var ganska ohövligt. Så ville jag vara dess artigare och sade för mig och alla de frånvarande: — Det har verkligen varit ett stort nöje och gett mycket utbyte att få träffa professorn.
— Jag hoppas det inte är sista gången, sade han vänligt tillbaka. Och kom ihåg, tillade han skämtsamt, att jag har er fullkomligt i mina händer. Om jag inte tiger för konsul Jönsson, så är ni såld. Han trodde tydligen, att det alltjämt var fråga om skolan och hänsyftade på mina hädiska åsikter.
Då han försvunnit, föll gamla frun ögonblick-
