310
Det gick på ett ögonblick att förvandla min vanda syn på vårt inbördes förhållande.
»Stackare, vilken lycka för henne att bli förd till Ljungheda. Hur skulle hon klarat sig utan oss.» Nej, det var icke så. Icke hon behövde först och främst mig, utan jag behövde henne. Jag hade inte kommit till Ljungheda för ett barmhärtighetsverks skull, som jag skulle utföra där, utan för att själv bli tagen hand om i min trötthet, blindhet och sjukdom, för att lära något jag inte visste, för att ta emot vad jag inte ens anat, att jag saknade.
Denna tanke upprörde mig på ett alldeles särskilt sätt, därför att den tvang mig att se framåt, tvang mig att medge, att allt det jag hittills medhunnit av arbete var intet, och att oändligt mycket tyngre uppgifter och lidanden väntade i stället för den avveckling av livet jag ställt in mig på. Jag kände mig uppriven intill den djupaste bottnen av min själ, icke bara av rädsla, ehuru även rädslan för att svikta ingick däri, utan även av längtan och vilja att i handlingens värld pröva och bevisa min kunskap.
— Vad är det, sade Eva, du stryker med en gång på annat sätt.
Jag sade henne vad det var. Jag sade henne precis hur högfärdig jag varit först, hur jag sen trodde mig ha förstått bättre och till slut nu, i detta ögonblick förstått, att jag intet begripit förrän nu.
