311
Hon smålog lite. — Du har nog heller inte alldeles rätt nu, sade hon. Båda delarna är sant, det du trodde då och det du tror nu. Ser du, det finns inget hinder för. Ah, sade hon och klappade mig, trodde du, att du var öket, som bar mig till härbärget? Var det inte så då? Men det är nog sant, fortsatte hon, det du säger, att tyngre uppgifter återstår. Du har så besvärliga barn. Men Georg, han blir det besvärligaste ändå.
Jag sade, att jag vägrade att tänka mig honom som mitt barn, alldenstund han hade far och mor.
— Ja, sade hon, nej inte stryka mer, vi måste tala allvar, medan jag orkar. Det har han. Men hans sorg är inte en skolpojkes sorg. Det är en fullvuxen mans, och de tar honom för en skolpojke.
— Förstår då du, frågade jag, en fullvuxen mans sorger?
— Ja, sade hon, ser du, det gör jag. Det faller mig in, att det var väl samma sorg som hans jag stritt med dessa år. Så underligt, först nu förstår jag vad det gällde hela tiden. Vad man är förvirrad. Det har ingenting annat varit än en förtvivlad strid för livet. Och min smärta har ingenting annat varit, än det motstånd jag gjort mot orimligheten att dö utan att lämna barn eller verk efter sig i världen.
I detta ögonblick fäste jag mig icke så mycket vid vad hon upplyste om sig själv. Vad än striden
