ANDRA KAPITLET.
När jag nu går här i den tidiga skymningen genom hagarna och skogen ner mot sjön och tänker över vad som hänt mig i dag, så förstår jag bättre, än jag gjorde i morse, varför mitt hjärta var så sällsamt oroligt i mig, då jag steg nerför trappan, innan ännu det blå morgondunklet lyft över huset.
– Inte så bråttom, tiggde det och bad, så småningom får väl du och jag veta allt vad vi behöver veta och får tillfälle att säga allt vad vi behöver säga. Uppriktighet om mornarna är det värsta jag vet. Jag tål inte vid det.
Men jag lydde inte mitt hjärta utan gick, som jag ämnat, rakt på Elias dörr och knackade. Från kökssidan hörde jag steg och röster men såg icke till någon människa. Elias satt vid sitt skrivbord men reste sig med den hövlighet, som mor älskade se och lärde honom öva mot sin syster, kom emot mig och bad mig sitta ner.
Jag har aldrig sett min morfar. Men det oaktat hade jag en stark förnimmelse av hur lik honom Elias blivit. Alldeles så här måste prosten Mossbeck ha sett ut, när han gick emot Åsa-Hanna,
