313
inte Eva kunde se hans plågade ansikte. Ty medan han talade till henne, förmådde han göra sin röst jämn och vardaglig.
— Jag har telegraferat efter sängen åt dig, sade han.
De talade litet om denna säng, och vem som skulle ärva den efter henne. Jag reste mig för att gå, driven av den oemotståndliga längtan man ibland får att lämna ett sjukrum, och som väl är ett tecken, kan jag förstå, på att man icke helt gått upp i och glömt sig själv för den sjuke.
Eva hade ingenting emot att jag gick, men Georg ville icke bli lämnad ensam med henne.
— Ett ögonblick bara, sade jag, jag kommer strax tillbaka.
Då jag kom ner i förstugan, mötte jag gamla frun med kaffepumpan, och hon var mig sannerligen för första gången en vila för ögat. Efter henne kom den nya jungfrun med en stor bricka, garnerad med koppar, och slutligen Helena med kaffebrödet. Jag tvekade ett ögonblick, vems börda jag skulle ta, räknade ut att jungfrun skulle göra minst motstånd, tog hennes bricka och följde med in till läsbarnen.
Det var en frodig, präktig årgång, som jag fick servera, och det roade mig att se att den uppförde sig på fädernas vis, när den blev bjuden: alltid tog grädden först, så sockret, så kaffet, därpå ett bröd av varje sort, alldeles som det skulle vara. Men riktigt varmt intresse för dessa
