318
Jag erinrade henne om att det gällde Georg just.
— Ja, alldeles, kom det ihåg, att jag överlämnar ansvaret åt dig.
— Det var inte en lätt börda du lägger på mig.
— Och ändå vet du inte så väl som jag hur svår. Fast det är över nu, så har jag inte glömt, vilket helvete det var att leva detta jordiska liv. Jag försökte försiktigt erinra henne om, att även jag levat detta liv, men hon snäste nästan av mig med att hennes och Georgs sort, den hade jag dock inte levat.
— Men Georg måste klara det i motsats till mig, sade hon, kom ihåg det, Rakel. Jag ger dig det svåra och orimliga uppdraget att hjälpa Georg igenom. Han får inte förnöta sitt liv som jag, så att det blir till ing-en-ting! Ing-en-ting! Hon sjöng på stavelserna som en klocka: ding-dång-ding, ing-en ting!
Och började gråta ömkligt.
Dock kunde jag icke ta upp bekymret för Georg
nu. Jag hade närmare till hands liggande
problem att lösa. Det närmaste var detta: hur skulle
det kunna undvikas, att Elias alldeles tröttade
ut henne, då han kom upp på eftermiddagen?
Det bar mig alldeles oerhört mycket emot att be honom inställa sitt besök. Ingenting kunde såra honom mer, göra honom mer misstänksam
