FJORTONDE KAPITLET.
innan Den Namnlösa åter lämnar oss.
De sista veckorna av Evas liv flyta ihop för mig; gränsen mellan veckorna, mellan dagar och nätter var uppriven, stundom var dagen natt och natten dag.
Den stora herrgårdssängen hade vi placerat fristående i rummet, där var inte mycket mera plats kvar då, än att man kunde gå runtomkring den. Men så blevo också det ena efter det andra av världens ting överflödiga och flyttades ut i yttre rummet.
Denna tid var det solsken dag efter dag. Solen stimulerade Eva, så länge den låg in i rummet, men blott för att lämna henne än mera trött då den gick. Vi kunde ha fönstret öppet under timmar, och lukten av död försvann.
Hon kunde sitta i sängen i ett underligt rus av sol, smärta och champagne tillsammans och tala med någon av oss eller alla, och så med ens falla ihop som om hon knäckts av på mitten.
Gång på gång trodde vi att det var förbi med henne, och ändå hade jag alltid en inre visshet, att hon skulle stanna, till dess att hon
21. — Wägner, Den namnlösa.
