som kom för att ta ut lysning: vänlig men lite förnäm, och in i själen oåtkomlig. Far var av en helt annan typ, en man alltid på rörlig fot, alltid upptagen av människor och deras praktiska problem. Han styrde och ställde, sådde och ympade, drog upp fruktträd och barn. Han var inte inne i sitt rum mer än precis nödvändigt, och dörren stod så gott som alltid öppen, ja även hans hjärtas dörr.
Nu hade detta samma rum, sedan Elias tagit det i besittning, fått en helt ny slutenhet, det var en enslings tillflykt, en studerkammare, en klostercell. Alldeles så, hade mor beskrivit, såg här ut på morfars tid. Om jag hade rätt i min aning att Elias förvandlats till en avbild av sin morfar, så måste mor alltså ha satt igenom sin gamla ras. Tyvärr, tänkte jag, ty därmed hade vår i livet så eftergivna moder trängt undan det bondförståndiga, robusta och livsdugliga inslag, som kunde blivit vår faders värdefulla arv åt sin son. Medan jag fått nästan för mycket av det goda, både vad beträffar utseende och själsliv, ja för mycket men ändå icke nog, eftersom jag dock går och bär arv efter båda.
— Tack för att du kom hem, Rakel, sade Elias. Det känns som en stor lättnad. Jag brukar sova illa, men i natt har jag sovit bara för det. Nu hoppas jag du stannar.
(— Svara nu vänligt och undvikande, bad mitt hjärta, men jag hade liksom inte tid till det.)
