Den här sidan har korrekturlästs

326

Jag tänkte gå ner till handelsboden och tele­fonera till professorn.

Jag skyndade upp så hastigt att jag spillde en god del av vattnet i trappan och på mina kläder.

Då jag kom upp, förstod jag genast att åter en strid stått.

— Jag har haft ett förebud, sade hon, hjärtat stannade ett tag. Det går inte längre att söla så här. I dag måste det avgöras.

— Ja, sade jag, och försökte att inte låtsas om hur bedrövad jag var.

— Om han inte lämnar mig brevet i denna dag, hör du, innan posten avgår, och om inte du lägger det i postväskan, så får han finna sig i att dö.

— Eva! sade jag alltför häpen för att få fram något annat. Eva!

— Ja, sade hon i en hemskt självfallen ton. Kan han inte förmå sig att möta sanningen modigt, är han innerst så feg, vet du, då är det väl likså bra, att jag tar honom med mig. För då klarar han inte det, som väntar honom.

— Man talar inte så, Eva, om det man inte kan fullborda, när det kommer därtill.

— Jo, sade hon, det kan jag fullborda.

— Tror du han är mindre feg för att dö än leva?

— Ja. Han erbjöd sig själv en gång, det var medan anfallen ännu pågick, jag tror det var för resten efter det där sista uppträdet i lik-