327
rummet, att följa med mig. Jag sade då: vi får återkomma.
— Och nu tänker du påminna honom om detta löfte?
— Ja, sade hon, ja, om jag inte får brevet i dag. Jag ämnar inte hota honom med det. Men om han vägrar, då tar jag honom med mig. Det vet jag att jag kan. Ge mig nu champagne. Och när han kommer tillbaka, så sätt dig ute i förstugan och laga, att ingen stör oss på en stund, medan vi gör upp saken.
Det tog en halvtimme eller kanske tre kvart, innan Georg kom tillbaka.
Hon teg ibland och pratade ibland, det var väl tankar som glimtat och försvunnit under plågans och trötthetens nätter.
— Vet du, när jag tänker, sade hon, på alla som varit förälskade i mig …
— Kommer du ihåg dem?
— Jag kommer knappt ihåg en enda. Jag tänker bara på den samlade summan av lidelse för mig. Och på att av allt detta finns ingenting kvar, inte så mycket att det räckt till det minsta vykort från någon under denna sista tid. Icke en av dem har visat, att han kom ihåg mig, inte en. Du sade det var bara dig man glömde, ack. Och så var det så ivrigt mens det pågick. En man kan ju ibland vara ett ganska stolt skådespel, alldeles som en vårflod. Och nu är det som en uttorkad flodbädd, och inte ens djupast i botten
