328
finns en rännil kvar. Om jag inte visste, att det varit brusande vatten, som skurit den där fåran, så aldrig skulle jag gissa på det.
— Nå, sade jag, inte heller för dig är ju något kvar därav.
— Jo, sade hon, strömfåran.
— Bekymrar detta dig, att de alla glömt dig?
— Nej, sade hon, nej, då. Man behöver inte mer än en att dö med sig.
Dessa ord återkallade mig till det, som förestod. Min oro var outhärdlig, den pinade även Eva, hur ljudlös den var.
Vad skulle jag nu göra? Det var ju vansinnigt att lämna dessa exalterade människor åt sig själva, och likväl fruktade jag, att det var just precis vad jag skulle komma att göra och ingenting annat.
Nära stod jag dem, nära, mycket nära. Men dock bredvid. Hur jag än deltog, detta var icke min stund, mitt öde. Min stund och mitt öde lågo ännu framför mig att uppleva. Ensam.
Då Georg till slut kom, bad Eva mig rentut att gå. Ett ögonblick tvekade jag vid dörren, tog in dem i mitt medvetande, där de sutto i den tidiga vårsolen, under vilken man såg hur gamla deras unga ansikten sågo ut, och gick så min väg. Jag var alltför imponerad för att våga lägga mig i.
Och till slut vägrade jag också att tro, att det yttersta skulle ske.
