329
Då jag kom ut i övre förstugan, upptäckte jag bakom en dörr ett bomullsförkläde över ett knä och i detta knä ett par sammanknäppta, ganska smutsiga och illa farna händer.
— Varför sitter fru Hamnell här i kylan? sade jag.
— Ja, nånstans ska en vara, sade hon. Det är inte roligt ska jag sä Rakel att vara ensam och illa sedd på sin ålderdom.
— Hur så? sade jag ovänligt tyvärr. Fru Hamnell som har makten här i huset, har ju fru Hamnell själv sagt.
— Ja, det var innan Rakel kom det, med henne, sade hon. Nu är jag ju till och med förbjuden att gå in och se henne av Georg. Och mina pengar är borta, så jag kan inte flytta ur huset heller. Det enda jag dugt till förut har varit att diska. Men kan Rakel tänka sig, i dag så diskade pigan om hela disken, hon påstod att det mesta av maten satt kvar, och att jag är för gammal och inte ser. Då gick jag hit upp och satte mig. Säg, kan jag inte få gå in ett enda ögonblick nu och bara så mycket som hälsa?
— Nej, sade jag, det är omöjligt just nu. En annan gång kanske.
— Omöjligt, sade hon, varför det? Georg gick alldeles nyss in, så sover gör hon väl inte. Retad av mitt motstånd, steg hon upp för att gå mot dörren, jag ställde mig mot den för att skydda den för henne, samtidigt som jag tyckte synd
