331
den sutto Evas bror och — förmodade jag — hennes svägerska.
De stannade utanför förstugubron, som ju rimligt var, men ingen människa kom ut för att välkomna dem. Elias, Helena, alla tänkte väl att Georg eller jag skulle ta emot dem, men jag stod som fastlåst och såg ner på dem. Eva hade sagt, att jag måste hålla mig här i övre förstugan, och jag kom icke längre. Slutligen såg jag hur översten steg ur och så, följd av damen, gick in i huset.
Någon måtte väl ändå tagit emot dem därnere, ty när de strax efter kommo uppför trappan, hade de blivit av med bilutrustningen. Nåväl, deras ankomst kunde ju betraktas som en lösning av situationen utan mitt ingripande, och jag borde egentligen ha varit dem tacksam därför. Men i själva verket tog jag emot dem som fiender och intränglingar, och det måste ha märkts på min hälsning, ty de voro från första stund ohövliga mot mig.
De togo det som en grov förolämpning, då jag sade, att de inte utan vidare kunde få gå in till Eva. Voro de inte hennes närmaste? Hur kunde jag säga detta på eget bevåg?
Jag tänkte: Om jag ger mig in i en förklaring och drar ut på den så länge som möjligt, så händer kanske något under tiden. Georg kanske kommer ut med brevet …
Jag gick så fullkomligt upp i tanken på att
