– Innan jag kan lova dig att stanna, svarade jag, måste jag veta, vad du begär av mig, att jag skall göra. Och så måste jag en liten smula veta hur ni har det. Du skrev och lovade muntligen förklara varför du ville jag skulle komma hem.
Elias tyckte förstås inte om mitt svar. — Det blir bara oro i huset, sade han, om vi låser in oss i enrum redan första morgonen.
– Det var ingen, som såg mig gå in.
– Ja, se, det får du från början lära dig, att här är intet fördolt vad man gör. Jag är viss, de såg dig. Det enda skulle vara, att det är så tidigt, att Helena inte är uppe.
Jag såg lite förvånad på honom, ty Helena hade ju nyss, när hon var uppe och eldade, på min fråga förklarat att hon alltid steg upp halv sju, och det föreföll mig underligt, att mannen inte skulle ha reda på det.
– Ja, vad jag begär av dig, fortfor Elias, det är inte så lätt att säga. (Nej, det märkte man.) Du måste hjälpa Helena. Egentligen när det kommer folk. Hon går aldrig ut till dem, förstår du, får sitta här ensamma och sånt duger ju inte i ett prästhus.
– Varför är hon människoskygg?
— Det vet jag inte. Jag har inte gjort henne illa. Hon har fått råda och bestämma i allt, som hör till hennes gebit, och det har inte fattats henne något. Här har inte varit dystert heller, ty vi har nästan jämt haft inackorderingar,
