333
sätta sig, men vågade dock inte bryta in i rummet utan vidare.
Jag fann Eva alldeles övergiven, utmattad, på gränsen av sina krafter och sin behärskning. Hon brast i tårar, då jag talade om, att brodern och svägerskan voro komna. Hon ville inte se dem, hon avskydde alla råa, friska människor, som kommo med bil.
Jag vet inte hur Georg bar sig åt, men han lyckades hålla dem i fem minuter, medan jag med största möda lugnade och tröstade henne så pass, att hon lät övertala sig att medge att de skulle få komma och vara inne i sex minuter. Kom ihåg, inte tio, utan sex. Trots hennes bevekande böner lämnade jag henne, då de gingo in. Jag hade inte mod att reta dem längre. Det var plötsligt slut på mitt mod.
Georg stod i yttre förstugan.
— Vet du varför de var så ohövliga? sade han. De tror, att vi vill åt hennes pengar. Inte för att de själva vill ha dem precis, men därför att de fått för sig att vi legat över henne om att få dem, och att hon råkat in bland lumpna människor. De sade, att du uppehållit dem med prat, och att de hade måst tränga in med våld. Vet du vad, faster, sade han och tog mig oväntat i famn, du är allt en stor pamp du.
— Ja, sade jag, ja, det är bra, men vad menar de? Hur kunde de komma på en sådan tanke?
— Jo, berättade Georg, Eva hade själv ingivit
