336
Alltjämt med brevet i handen, gick jag in och väckte Helena.
— Kanske du vill sitta en stund hos henne, bad jag. Och var inte orolig. Georg kommer inte att dö.
— Stackare, sade Helena, du är så trött, så du blandar ihop Georg och Eva. Lägg dig här, jag ska visst gärna gå upp.
Då jag vaknade var det, skamligt att säga, ljusan dag. Jag hade legat med kinden mot brevet, så att jag bar ett fullkomligt tydligt avtryck av pastorsämbetets sigill på min kind. Lyckligtvis skulle Eva inte kunna se det.
Den natten hade hon hunnit ett långt stycke på vägen, bara sedan jag lämnat henne. Hon hade väl känt det, som om hon vunnit, det hon ännu ville vinna, och mycket snart skulle våga släppa av Georg.
— Vad tror du? viskade jag till Georg, hur länge?
— Till dess Bing har svarat mig eller kommit själv, sade han.
Jag lade min hand på hans skuldra ett ögonblick.
— Du vet ju, var du har mig, sade jag, om du vill mig något.
Han nickade blott och gjorde sig sakta lös. Det spända uttrycket hade gett med sig, men den djupa sorgsenheten tycktes mig icke lättare att se. Dock tror jag inte att han tänkte på eller
