Den här sidan har korrekturlästs

338

leva till dess bilen hann fram. De kunde ju inte beräknas vara framme förrän sent på kvällen.

På eftermiddagen avlöstes jag en stund av Georg och Elias. Det dröjde inte länge, förrän Elias kom ner till oss och sade : — Följ med upp, vi ska sjunga allesammans.

Vi visste båda, att Elias, som var så van, icke misstog sig. Helena lade hastigt in ett par trän i spisen, och vi skyndade upp.

Elias satte sig vid orgeln, och Helena ställde sig bredvid honom och sjöng med en klar, mild röst, som gick vackert samman med Elias’. Ända sedan jag kom hem, hade jag inte hört henne ta en ton.

Jag gick ditin och sade mig med en bland­ning av smärta och glädje: jag ska se en odöd­lig människa dö. Icke ens lukten av död sårade mig eller dämpade min glädje.

Georg satt vid sängen med ansiktet i händerna och grät.

Jag satte mig vid andra sidan av sängen och vaktade halspulsens slag, som föreföllo mig bli allt mattare. Då det blev mörkt, tände vi de ljus, som endast halvbrunnit vid Niklas’ kista, dock ställde vi dem så, att hon inte kunde se dem eller deras återsken i spegeln.

Underligt nog hade jag varit så aktsam, att hon inte skulle få syn på ljusen som om jag glömt, att hon inte mera såg. Underligt nog,