Den här sidan har korrekturlästs

339

ty med ens slog hon upp ögonen, och då förstod jag att hon såg.

Georg, som inte märkte förvandlingen, fortfor tryggt att låta sina tårar rinna, ehuru ljudlöst, i tanke att endast ljud kunde förråda honom.

Då sade hon som ett bevis, att hon såg:

— Gråter du?

— En liten, liten smula bara.

— Har professorn redan svarat? frågade hon oroligt och ömt.

— Han kommer själv, sade Georg, och det nickade hon bifall åt.

Jag gick efter Elias och Helena, ty jag tyckte de måste vara närvarande vid denna sista glimt av medvetande.

Hon smålog mot dem, ett kort ögonblick voro de inom hennes föreställningskrets, så föllo de ut ur den. Hon hade sagt för alltid farväl, hon såg och mindes och uppfattade dem icke mer.

Det var alldeles som om hennes säng varit en klippa, som sköt upp ur ett hav, ett oändligt hav, ett stigande hav, som med varje minut tog bort en bit av hennes fäste och förbindelse med världen. Ännu var jag icke uppslukad av havet, jag tog henne i mina armar, kysste henne och tackade henne. Sen märkte jag att hon släppt av mig, havet hade uppslukat mig, jag var icke mera till för henne.

Georg var nu det enda, som var kvar av den värld hon levat i dessa år.