skräckinjagande, mager och knotig, hennes ansikte brunt med svällda blå ådror. Den skarpa, krumma näsan var det riktigaste av alltsammans, eller nej, detta var det riktigaste: hon torkade näsan med handen, handen på förklät, och gud tröste mig, mitt mjölkglas därsammastädes.
Elias tycktes ingenting märkvärdigt se i synen, han gick fram och presenterade mig: — Se här, svärmor, har vi Rakel, som ska hjälpa till i huset.
Och då försvann synen, det var ingen förskräcklig häxa jag sett, det var en vanlig prästänka, som gick i huset hos sin dotter, som många göra det. Jag rannsakade mitt minne. Helenas mor måste jag ha sett som barn någon gång.
Det kom en mycket vaken och skarp blick i hennes bruna ögon, ja en verkligt elak, tyckte jag, men det var väl misstag. Jag var mycket välkommen, sade hon och gav mig sin diskfuktiga hand, men husets folk räckte mer än väl till för att reda upp arbetet, och den lilla tid jag gjorde dem den äran, behövde jag nog vila efter det oregelmässiga liv jag fört.
Elias vände och gick in till sig. Så nu visste man alltså det.
När vi blivit ensamma, kom den gamla kvinnan rakt på mig, jag ryggade något för hennes andedräkt. — Vad har han nu sagt om Helena? Och varför har han skickat efter Rakel? Det är inget fel på Helena, och inte behövs det en särskild
