vacker människa var Helena alltjämt med sina fyrtio år. Den spanska schalen jag hade med mig åt henne i hemkomstpresent skulle säkert klä henne. Men naturligtvis ämnade hon aldrig bära den, eftersom hon aldrig for bort. Jag beslöt att säga, att den var ämnad för förmaksbordet.
Gamla frun avbröt sig själv och sade: — Vem är det, som går oppepå.
— Det är väl Niklas, försökte Georg, men det gick inte, ty vi hörde ju alla, hur Niklas malde kaffe i köket.
Jag gav Elias en bönfallande blick, och han måste träda i bräschen genom att saktmodigt upplysa, att det var en gäst.
— En gäst? en gäst till?
— Ja, en vän till Rakel, som kommit för ett par dagar.
Fru Hamnell, jag ska försöka kalla henne så, måste genast uttrycka sin livliga förtjusning över den hemmastaddhet, som tog sig uttryck i att jag tog gäster med mig, när jag kom. Jag hade naturligtvis inte en aning om att Helena tyckte illa om främmande, ja, så illa, att det plågade henne, när det bara kom en, att inte tala om två. Henne själv angick det inte, blott att den, som ska duka bordet, kanske borde få veta, hur många hon skulle duka för. — Jag står vid diskbaljan, sade hon, på min ålderdom och säger inte ett ord.
Nu hörde vi steg, och flickan kom nerför trap-
3. – Wägner, Den namnlösa.
