34
pan, vilket var alldeles mot vårt avtal, som gick ut på att hon skulle ligga stilla, till dess jag kom med frukost.
— Är det månne en blind människa, sade fru Hamnell, med en för sina år övernaturlig hörsel.
— Hur så? frågade jag. — Jo, hon går så sakta och fubbligt.
Ingen kunde äta, vi sutto alla med ögonen mot dörren, till dess den slutligen öppnades av den namnlösa.
Det var en stor överraskning för mig, att hon tedde sig så levande, ja, så intagande där hon stod, stödd mot dörrposten. Visserligen lågo ögonen i skuggor, så blå som kärnan av en ljuslåga. Men dessa mörka dalar kring ögonens grå vatten hade sin trista tjusning. Och det röda på kinderna och läpparna var, gud förlåte henne, smink och falskhet från början till slut. Men sjukdomens härjningar voro bortblandade och förmildrade av det kopparbruna håret, som var draget över panna och öron, medan den yviga pälskragen skylde halsens förskräckliga magerhet. Hur hon burit sig åt, vet jag inte, men hon var fullt färdig med sin toalett och hade gjort sig så fin, som om hon ämnat gå ner i en sanatoriematsal.
Jag behövde blott kasta en blick kring bordet för att se, att alla närvarande reagerade till och med för denna skugga av en skugga av en skönhet. Den ene genom medlidande, den andre genom
