beundran, en annan genom förskräckelse och den sista genom hat.
Georg liksom Elias hade rest sig upp, och Georg bad henne stiga in. Men hon blev stående kvar (vågade väl inte släppa sitt stöd), vände sig till mig och sade: — Presentera mig!
Det tycktes roa henne att sätta mig, sin välgörarinna, i klistret, däri var hon lik de flesta andra människor. Jag började och tog det långsamt, medan jag funderade: — Kyrkoherde och fru Ljunghed, deras son, medicine kandidaten, och pastorskan Hamnell.
Hon böjde utan blyghet på huvudet för oss alla och sade: — Jag menade mig.
Inför pastorskans ögon ämnade jag inte förlora fattningen. Fröken Bergman högg jag till, ty jag hade sett E. B. på hennes nattskjorta.
Hon höll till godo med namnet. Helena hade satt fram ett kuvert, jag hade, liksom för att övervinna hennes tvekan, gått bort till henne, tagit henne under armen och fört henne till bordet. Och nu åt hon välling med oss, som om ingenting alls vore i vägen.
Pastorskan hade tystnat, hon bara satt och stirrade på gästen, och Georg fick tillfälle att varsko att snart skulle jungfrun komma in med kaffe, än mer orakad än i går kväll. Och flickan skrattade, som om aldrig hennes fasa varit eller hennes jämmer och gråt ej heller sjön vid Nässjö eller Georgs diagnos: mjältsjuka, dödlig.
