böljeslag, sade hon, som om hon läst ur bok eller citerat något vilohemsprospekt.
Men därmed voro hennes krafter uttömda, hon började sloka betänkligt igen, och jag hade just tänkt att ta henne med upp och lägga henne, då Elias kom in och bad mig ut ett ögonblick till Helena. Själv slog han sig ner för att konversera. Från vardagsrumsdörren kom Georg, och jag hörde honom fråga, innan jag stängde dörren, om fröken Bergman hade medicin med sig, eller han skulle skaffa. Brukade hon få injektion eller piller? — Vad doktorn har för en skarp blick, var flickans svar.
Helena vattnade blommorna i salen. Hon gick oavbrutet runt från blomma till blomma under det samtal, som följde mellan oss, men det fanns icke en droppe i vattenkannan:
— Du får lov att säga åt henne att resa genast, sade hon hetsigt. Du nämnde aldrig i går, att hon var så pass ung och ser bra ut. Man ser ju att hon varit med om mycket, ingen vet vad, eller rättare, det är väl inte så svårt att se. Hon ser ut som en teaterska, men det får inte hända något med Georg, hör du. Han tål inte att komma ur gängorna. Jag känner på mig, att det blir hela husets olycka.
— Om hon stannar till i morgon? — Ja, om hon stannar till i morgon.
Nu stod jag där. Att flickan inte kunde resa vidare ensam, det visste jag bäst. Därför hade det
