Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
38

varit min mening att telegrafera efter brodern och behålla henne, till dess han kom. Men måste hon resa i dag, då betydde det att min lata leka­men, som varit så sjuk på Nordsjön, nu måste dricka den kalken Östersjön med. Man kan åt­minstone vara snäll. Ja, men snäll? — Då får vi väl resa då, sade jag till Helena med en suck, avsedd att väcka medlidande.

Men märkvärdigt nog, Helena ville ännu mindre, att jag skulle resa igen. Hon var rädd, sade hon, att då kom jag aldrig igen, och så skulle Elias ge henne, Helena, skulden. Jag antar hon menade, att man ingen hållhake har på en person med niohundra pund i fickan.

Hon vattnade och vattnade ur den torra kannan.

— Om du bara visste, om du bara visste, upp­repade hon. Lova åtminstone en sak, att du håller henne instängd däruppe, medan du väntar svar på telegrammet och aldrig, aldrig lämnar henne tillfälle att vara ensam med Georg ett ögonblick. Det finns ju så mycket anledning för honom, just för att han är lite läkare. Han kan ju få komma in, då hon ligger till och med. Men det får du förhindra.

Jag hade ju alltför väl sett på gamla frun, att hon tänkt, då hon fick se flickan: hon kom­mer att förföra pojken i denna natt. Men Helena var ju ingen så ond människa, vad menade hon då? Hennes hållning var obegriplig och en skymf mot Georg, så länge jag inte visste, vad det