var för hemlighet hon syftade på. — Var öppen mot mig, så gott först som sist, om du vill jag ska handla efter dina önskningar, sade jag.
— Ja, sade hon och kom bort till mig. Jag får ändå lov att tala om alltihop för dig, så att du kan hjälpa mig att dölja det för Elias.
— Men jag är så dålig i att dölja saker. Alla människor säger att allting syns på mig.
— Så får du lära dig. Rulla ner gardin. Det skulle ta knäcken på Elias, om han finge veta, att hans son… Hittills har vi klarat oss, men den ångest jag har dag och natt, den ska vi inte tala om. Om detta inte vore ett prästhus. Var är han nu för resten?
Hon hade nu lyckats skrämma upp mig så, att jag ansåg det bäst att bekänna, att Georg var inne i förmaket, vilket jag annars inte skulle ha gjort. Knappt hade hon hört detta, förrän hon störtade till dörren och kallade: — Snälla Georg, kom och hjälp mig ett ögonblick. Men han svarade inte, i stället kom Elias ut.
— Hon har svimmat, och Georg kan inte gå ifrån henne.
Inom en minut voro församlade kring förmakssoffan, där hon låg, alla husets invånare. Niklas med en tallrik i ena handen och torkhandduk i den andra stod och trampade av oro i strumpsockorna. Nu efteråt faller mig in, att han hade samma oro över sig som Helena. Ty på Georgs yrkesskicklighet att klara långt svårare fall än
