så, hade han naturligtvis inte tvivlat. Georg verkade för övrigt situationen vuxen, skickade en hit och befallde en annan dit. Jag kunde inte hjälpa, att jag måste småle åt honom bakom hans rygg.
Det var han och jag som buro upp flickan, tätt följda av gamla fruns förbannelser och henne själv. Denna gång var det jag, som tuktade mitt hjärta för dess dårskap att vilja leka samarit. Sedan rörde jag mig inte från flickans bädd, förr än Helena vid kaffedagstid kom upp.
— Nu sitter jag här, sade hon, tills du kommer igen.
Ja, du kan sitta, tänkte jag och gav mig ut att vandra.
Men varför skulle jag just välja den ensligaste av alla ensliga vägar, som icke ens är någon väg, endast en skogsstig, som leder till en sjö, vid vars strand ingen enda människoboning finnes? Jag borde bestämt inte ha gått bortåt Björkhagasjön i eftermiddag. Dess ödslighet, som ju dock ingenting har med min att göra, påverkar min sinnesstämning, driver mig till svårmod. Den ligger alldeles svart, blank och orörlig under de skogiga strändernas skuggor, icke en enda stjärna speglar sig däri, inte en fågel eller båt far över dess yta, inte väg eller åker sluttar ner mot stranden, endast ett par vindfällen ligga huvudstupa, som de fallit, med utsträckta armar i vattnet.
