Ah, tänker jag förbittrad, om inte Helena gjort så många omständigheter, om hon klämt ur sig sin hemlighet ändå.
— Hast es gesehen? frågar han. — Vad?
— Das Frauenzimmer. Der Teufel hol’s!
Min Gud, tänker jag, nu har det hänt som Helena fruktade, han har blivit tokig över fröken Bergman på den här timmen jag varit borta. Aldrig har jag känt mig så tafatt och hjälplös. — Hur såg hon ut? frågar jag för att vinna tid och upplysning. Han ger en beskrivning, som bereder mig en ögonblicklig lättnad, ty fröken Bergman är ju ingen lång, blond jävel, som väl är. Och så frågar han, om jag möjligen sett henne gå upp åt lagårn.
Nog är jag dum och först i efterhand kvick många gånger, men så mycket säger mig min instinkt, att Georg inte bör få gå hem nu, och att hans fråga innebär en möjlighet att lura honom undan. — Jag har inget sett, eftersom det är så dimmigt, säger jag därför, men jag har mött någon, och det var ett fruntimmer, det hörde jag på stegen. Och jag erbjuder mig att följa med honom och leta efter henne. Så vänder jag alltså då, och han går vid min sida, visslande på ett särskilt hemskt, sinnesrubbat sätt. Tyst, ber jag, om du visslar, hör vi henne inte. Då vi gått ett stycke och kommit till första stätta, lämnar han mig lyktan för att lägga ner trolorna åt mig, som en hövlig ung man. Jag passar på att
