Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
44

belysa hans ansikte. Det är oigenkännligt. Huden stramar så, som hölle den på att brista under ett växande kraniums tryck. Det är som sutte den direkt på kraniet. Han har dragit upp över­ läppen som en elak hund, men i hans ögon bor bara fruktan.

— Du ska se, säger han till mig, att hon går inte på vägen, hon är rädd för mig. Jag slog ihjäl henne i förrgår. Ts! Hörde du? A, Du! Sau! Sau! Innan jag hinner tänka mig om, är han försvunnen i hagen. Det säger plask om honom i den våta mossan, och grenarna raspa mot hans rock. Jag hör honom svära och för­banna, tala med någon, skälla ut någon på det grövsta, alltid med mellanrum för av mig icke hörda svar, såsom vid telefonsamtal. Så blir det dödstyst mitt i en mening. Jag står där, länge, tyckes det mig, kanske var det blott några sekun­der, vad har hänt, vad skall jag ta mig till? Då kommer han igen, som svar på min fråga. Men nu förföljer han ingen mera. Han går lugnt och han visslar på samma sätt, som vilken pojke som helst. Han törnar rakt på mig, som om han ingen aning hade att jag kunde vara där, och tar med ett utrop av överraskning ett det naturligaste steg tillbaka.

— Nej, men faster, ska du skrämma slag på en? frågar han lika skämtsamt och beskyddande som vanligt. Vad gör du här?