plaggen ur Niklas’ hand och bar dem på sin plats.
— Om en halvtimme har vi kaffe, påminde hon mig, och kanske kommer en gumma, så ska du få sällskapa den.
— Men om det ingen kommer, tillade pastorskan, så kanske vi törs be Rakel dricka det ändå med sin goda vän däruppe?
Det gick inte en dag, utan att hon stack mig på denna punkt. Jag låtsade ingenting märka, ville aldrig medge, att det kunde beröra mig obehagligt, att fast en vecka gått sen jag drog hit den namnlösa, det fortfarande ingenting är bestämt om hennes resa. Efter äventyret med Georg hade jag föreslagit att bryta upp genast lika gott varthän utan att invänta livstecken från brodern. Men då ställde Georg till ett stort uppträde och frågade, om jag vågade ta risken, att hon doge i min hand på vägen. Nej, det ville jag inte, vem vill väl det? Och hur gärna än Helena sett, att den objudna gästen kom undan, så hade ej heller hon mod att yrka därpå. Dessutom, det hade jag märkt, gjorde hon ogärna Georg emot.
Alltså låg däruppe den namnlösa i sin säng och tog arsenik under väntan på svar från brodern, detta svar som icke kom, varken efter telegram eller brev.
— Hon har ingen bror, och det kan ni väl begripa, att han inte är överste åtminstone, sade
