Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
49

gamla frun. Elias tror att hon är en bedragerska. Blev ni verkligen bekanta på tåget? Nog hade ni väl känt varandra förut i utlandet och kom­mit överens om den här lilla komedien? Georg sa just i morse, att det trodde han alldeles säkert.

Besynnerligt nog kan jag inte vänja mig vid hennes: Elias säger, Helena tror, Georg sa nyss. Det är så gott som säkert lögn, och för var gång tror jag det. Ibland kan jag slå bort det, ibland retar jag upp mig som i dag. Jag kände mig så ensam, så misshandlad, så överflödig, att jag till och med blev vän med mitt hjärta, för att ha någon. Ack, tänkte jag, det är grymmare att vara hos sina egna, än hos främlingar, som man inte begär bättre av. Dessutom får man gärna skura spottlådorna åt dem.

Medan jag stod i vardagsrumsfönstret och grät med berått mod, kom Helena in.

— Du ska väl inte vara ledsen, sade hon, för att du får vila dig ett par veckor. Kom, ska jag visa dig något. Hon tog mig med in i det lilla rum mellan köket och vardagsrummet, som är hennes sovrum, och öppnade garderobsdörren. Därinne stod bland kläderna en liten låg trästol, som jag tyckte mig känna igen.

— Titta på den stolen! titta riktigt noga! Jag gjorde det, ehuru utan intresse, och sade: — Är det inte mors stol, som hon brukade sitta på, då hon hade oss i knät framför brasan?

Helena sade, att det kunde väl hända, men

4. — Wägner, Den namnlösa.