det var inte det hon menade. Såg jag ingenting annat på den? Nej, det gjorde jag ju inte, och om det var något, så angick det mig inte, tyckte jag. Inte hade jag en aning om, att Helena fått det infallet att berätta för mig något, som under åratal varit hennes vilja och stolthet att dölja.
— Jo, ser du, sade hon, det märkvärdiga med den stolen är, att jag suttit och gråtit på den här i garderoben, ända sen vi flyttade till Ljungheda, och det blir tretton år första maj.
Innerst inne tyckte jag att det var rätt klokt av henne att sitta i garderoben med något så gränslöst dumt. Men jag sade: — Varför?
— Jo för att jag trälat livet ur mig för att Elias skulle tro, att jag ingenting hade att göra. Och det trodde han.
— Då kunde du ju låta mig hjälpa dig lite nu, när han dock skrivit efter mig fördenskull.
— Nu! sade hon föraktligt. Nu är det så dags, nu kan det göra precis detsamma om jag trälar lite till. Nu vill jag hålla på, tills jag stupar, och det skall stå överansträngning i min dödsattest, det har jag satt mig i sinnet på.
Nå, vad folk satt sig i sinnet, det ska man väl inte försöka få ur det. Nog kan jag hålla mig från sysslorna i detta hem, tänkte jag. Det passade för resten rätt bra med min ohyggliga, blytunga trötthet och med den engelske läkarens ordination. Med stor försiktighet, hade han sagt,
