och noggrann skötsel kan ni leva ännu någon tid.
Ja, där stod Helena nu vid den öppna garderobsdörren, med handen på nyckeln, färdig att stänga. Jag förstod att om hon stängde nu, skulle jag aldrig mer få någon inblick i hennes hjärtas hemliga rum, varför jag ryckte upp mig, tog henne med mig från sovrummet in i hennes vardagsrum — egentligen använt av mina föräldrar och alla andra prästfamiljer till sängkammare — och hade henne att berätta. Och då kom historien om konfirmanderna. Jag måste erinra mig, att Elias uppräknat bland de fördelar han bjudit Helena, att hon fått ha det glatt och trevligt med mycken ungdom i huset. Men denna trevliga ungdom hade i Helenas ögon mest varit små bortskämda stadsflickor, som skulle ha färskt bröd varje morgon, medan de bereddes till sin första nattvardsgång. Hon hade skött huset med mycket liten hjälp, och för att maskineriet skulle gå ljudlöst, och gästerna inte ha den obehagliga känslan, att deras närvaro var besvärlig, hade hon stigit upp och börjat arbetet klockan fem på morgonen sommaren igenom.
— När dan var slut för mig, då satt jag där och grät av mig all dagens jäkt och lögn. När de reste på hösten, och jag kunde få tid att plocka en blomma i lunden och höra på fåglarna, då fanns det varken blommor eller fåglar mer.
Ja, jag måste ju medge, att detta var en sorg-
