lig tillvaro, men jag var ändå inte så gripen, som hon kanske väntat, ty jag tyckte, att hon lidit i onödan alltihop. Och jag frågade, om det aldrig fallit henne in att be Elias att få slippa konfirmanderna en sommar.
Då såg Helena verkligt föraktligt på mig, och jag förstod att hon ångrade sina förtroenden. Kunde jag då inte begripa, att en hustru gör inte så. Han skulle ha det som han önskade i allt. Och det visste hon då, att han hade fått. För den saken var hon fullkomligt lugn.
Medan hon talade, avbröt hon sig gång på gång för att gå fram till fönstret på gaveln i sitt rum och se neråt vägen. Man har om vintern ett par titthål därifrån in i allén. Även detta spring irriterade mig, som hela hennes historia för övrigt. Jag måste säga mig, att jag bakom Helenas brunbrända ögonlock tänkt mig en större och mörkare sorg än denna.
— Nå, sade jag, men såg Elias inget själv då?
— En man se!
— Ja, han borde åtminstone kunna kontrollera, hur tidigt du brukade stiga upp.
— Han, som ligger i andra ändan av huset. Han tror nog, att jag ligger till åtta och får kaffe på sängen om morgnarna.
Jag kände en viss lust att fråga, hur länge han sovit i andra ändan av huset, men kom mig inte för.
— Men du behövde inte ha arbetat i smyg…
