icke fått väderkorn. Niklas ville störta ner i drängkammaren och raka sig, men jag sade, att det behövdes inte, jag skulle vara jungfru. Och nu triumferade jag, ty det fanns ingen mer än jag, som lämpligen kunde gå in och hämta ut överstens skor till borstning på söndagsmorgonen.
— Helena, sade jag, innan han kommer, måste ni vara klara med vilket skäl ni ska ha för att säga nej, då han nu ber er behålla henne som inackordering. Han kommer naturligtvis att erbjuda sig att betala bra.
Varpå Helena fullkomligt bragte mig ur fattningen med att svara: — Men om vi behåller henne då?
Jag hade inte glömt scenen i matsalen första morgonen, då hon var alldeles ifrån sig vid tanken på att flickan skulle stanna till påföljande dag. Var hon så obeständig, eller hade allting så förändrats? Jag hade aldrig trängt på henne att få veta hemligheten med Georg, eftersom hon ingenting sade vidare, ty den hade jag ju skådat med egna ögon. Men varför var hon inte rädd längre? Jag frågade henne om orsaken till omkastningen i hennes uppfattning.
Hon svarade, att det var ju bara för Georgs skull hon velat ha bort flickan, annars finge hon gärna stanna. Men nu hade hon tyckt sig märka, att det gjorde Georg gott i stället att ha en patient, så där. Han föreföll — kryare, sedan hon kom.
