Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
55

Nu gick det upp för mig, och det var ju inte för tidigt, att det var Georg hon spejade efter, honom hon oroade sig för, när hon stod vid fönstret. Så snart han kom gående över gårds­planen kommo Niklas och Helena störtande från var sitt håll och tornade kraftigt ihop i förstugan. Jag kunde nu inte förstå, varför de behövde göra det, ty fast redan den första skymningen fallit, kunde jag från fönstret se på hans gång, att han var normal, då han kom.

Helena kom inte tillbaka, jag gick ut i köket, nu var hon i gång igen, och jag förstod, att den halvtimme hon ägnat åt att avslöja hemligheten för mig, den hade jag fått, därför att hon av idel ångest icke kunnat hålla i ett arbete.

Niklas hade gått för att beställa skjuts, och jag sade något om att det var väl, att vi hade sursteken till översten. Men Helena lät denna banala anmärkning falla och började självmant tala om Georg.

— Du har kanske undrat på vad jag egent­ligen menade med det där jag sa häromdan. Jag var nog lite nervös den morgonen, mamma hade skrämt upp mig, så jag överdrev. Jag hop­pas du inte tänkte något illa om mig för det jag sa.

— Nej, sade jag, men om Georg.

— Gjorde du? utbrast hon förskräckt. Det är alldeles orättvist. Skriv det på min oro, inte på