Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
57

skandal, medan översten var här. Men det är ju möjligt att han tog brom och beredde sig. Helena och jag hade ju i och med i dag avskurit varje möjlighet att tala med varandra i detta och dela vår oro, eftersom vi båda ljugit för varandra. Men jag visste nu, att ingen av oss skulle ha fred ett ögonblick, innan översten rest. Stackars Helena, även denna ytterligare plåga hade jag dragit över henne, då jag tog flickan med mig på måfå. Jag förstod egentligen först nu vilken obehaglig överraskning detta tilltag måste ha varit för Helena, och hur väl och storsint hon dolde den, då jag kom.

Georg frågade om hans patient blivit under­rättad, nej, det hade hon inte.

— Tror du hon blir glad?

Jag trodde det inte. Hon hade visat sig så likgiltig för det förhållande, att brodern inte svarat. Jag hade inte kunnat märka hos henne, då hans svar dröjde, den minsta ängslan för vad vi skulle tycka eller oro för att hon möjligen skulle få lov att resa ändå. Hon var så van vid, att där man betalar, där får man vara. En gång hade hon frågat mig efter räkningen, om hon skulle betala per vecka, eller hur annars. Men då jag avböjde att diskutera saken, lät hon den genast falla. Hennes tankar voro på annat håll, tycktes ständigt, ständigt gå i ring kring något, hon liknade verkligen arrendatorns gamla häst, som gick runt i vandringshuset och drog tröskverket.