— En tyska, ja troligen, och nu kommer hon tillbaka till honom och besätter hans ande under längre och kortare anfall. Det är väl därför han hatar henne så gränslöst.
— Det gör jag också, sade flickan. Nej, jag orkar inte sätta på klänningen. Jag kan inte ta en kjol över huvet mer. Ge mig nattrocken. Tror ni det är obotligt?
— Å, nej då, sade jag, det vore ju förfärligt.
— Och därför vore det inte möjligt, för att det är förfärligt? Ack! Hörde ni vad jag blev kallad nyss? Man hör visst allting här?
— Dörren var inte stängd riktigt. Ja jag hörde det. Jag försöker alltid tänka, då hon säger liknande saker till mig, att det är ett straff Gud har lagt på henne att få lov att säga onda ord på sin ålderdom. Jag har hört talas om henne förr, hon var riktigt berömd i trakten för sitt ståtliga utseende och sin duktighet, hon ansågs också gudfruktig. Hon skötte sig antagligen väl, och ingen märkte hur dant hennes hjärta var. Men nu har hon inte förstånd att dölja det. Men för att det är ett Guds straff, så låter jag henne inte opåtalt få skämma ut mig så. Jag säger emot.
– Menar ni, att jag skulle sagt emot?
– Ja visst.
– Det kunde jag inte. För jag är verkligen en sköka, sade flickan.
Hur skulle jag bete mig? I min rådlöshet lade jag bort titlarna med henne.
