förvåning över att hon förklarat sig villig att stanna året ut, ja hela vintern om så vore i denna avsides och billiga prästgård. Men när det nu var så, och han övertygat sig om att hon fann sig väl hos oss, reste han nöjd och lättad efter att ha givit mig så hederliga drickspengar, att jag på hans bekostnad kunde halvsula mina kängor.
Eva och jag stodo i övre förstugan och åsågo hans avresa. När vagnen försvunnit, vände hon sig och såg på mig, och jag förstod, att hon var lika glad däråt som han. Men det sade hon ju icke, hon bara smög sig intill mig och smekte fatt min kind.
— Ja, nu har du mig, sade hon, vill du nu också ha tålamod med mig? Och det var då jag kände mig övertygad om att hon i enlighet med ett av Gud fattat beslut givit sig i min hand som i en moders hand.
5. – Wägner, Den namnlösa.
